Ahh, äntligen har man kommit hem från resan till Astrid Lindgrens värld. Resan gick bra utan några missöden med tanke på alla idioter som finns i trafiken. ALV ja, ett tag trodde jag att FN hade familjedag när vi var där med tanke på hur många olika språk man hörde runt omkring sig. Det var också rätt så intressant att se hur man från olika länder behandlar sina barn under vistelsen på ett utflyktsmål som just vänder sig till barn. Danskar med videokameran i högsta hugg försöker att få barnen att säga hur kul det är att vara bland småhus och teaterföreställningar, efter 7 timmar i gassande sol och inte har druckit en gnutta vatten. Holländare har horder med skrikande, slitande och hoppande ungar, men ignorerar det med stor finnes eftersom dom vuxna pratar bara med varandra. Tyskar har samling runt kartan och dikuterar vad man ska se, som sedan utmynnar i att "pappa vet bäst". Svenskar, ja vi har tålamod som en blindgångar från andra världskriget vilket slutar med att hört samma tjat om "att det vill jag ha" till leda,  exploderar i ett avgrundsvrål som skulle få Udo Dirkschneider grön av avund. Och så får man skämmas inför familjer som passerar förbi, skakar på huvudet och ser ner på den svettdrypande fadern som just har vrålat. Jag tillhör kategorin som ser ner på gapande fäder, eftersom min lilla ängel aldrig skulle tjata!?

Väl hemma efter den lilla utflykten blev det lite gott kallt öl och en Punch Champion utanför stället där vi hade hyrt vårt rum. Ahhh, livet är härligt.